Copyright 2007-2017
Built with Indexhibit

TANKAR 22 DECEMBER 2021

Jag tänker att vi (och med detta vi menar jag kulturarbetare, svenskar och alla andra som ingår i den västerländska ekonomin) befinner oss vid en ödesmättad punkt i tiden. Det känns märkligt att skriva, ödes-logiken hör liksom hemma i antika tragedier och inte i vår samtid. Men just för att det är så sällan som det sker, så förefaller det moment vi just nu upplever som en slags instant - ett utsträckt ögonblick där passagen mellan det närvarande och allting annat står, om inte öppen så åtminstone lite försiktigt på glänt. Och precis som i den grekiska tragedin är vårt öde inte enbart någonting som faller över oss - det är ett samspel mellan en utifrån kommande kraft och någonting internaliserat, en kod som ligger vilande i vårt dna i väntan på en situation att verka i, varför ödet kräver vår samverkan för att kunna fullbordas.

Efter ett halvsekel dominerat av rummets abstraktion, en acceleration som berövat oss till och med själva idén om en rytm, har tiden slutligen förlorat sin mening och liksom upphört. Dagarna, världen och dess bestyr fortgår, men livet - dvs allt det som går utöver den rent mekaniska reproduktionen - har stannat av. Allt står still och vi väntar, i en blandning av nyfikenhet och bävan som väl kanske påminner om den ödmjukande vördnad vi måste ha upplevt inför solförmörkelsen i den förhistoriska värld där avbrottet i solens rytm fortfarande var ett singulärt event med osäker utgång.

Det är ett tudelat, instabilt moment. Otryggheten i att inte veta om världen som vi känner den - vårt arbete, våra vanor, våra relationer - lever vidare i morgon är förstås betydande, men är också granne med en försiktigt spirande vittring av att en förändring av hur världen är organiserad kanske trots allt är möjlig eller t.o.m. ofrånkomlig. Det är måhända inte så troligt, men för första gången på en evighet skulle framtiden faktiskt kunna infinna sig i form av någonting som ligger bortom nuets existerande horisont.

Så, om vi accepterar tanken att vi samarbetar med vårt öde, hur möter vi det rytmiska avbrott som erbjudits oss? Hur förvaltar vi pausen, den cesur som visat sig envisare och mer ihärdig än vi i förstone föreställde oss? 

För några månader sedan fanns det mycket som tydde på att kulturfältets svar följde EDM genrens internaliserat kapitalistiska logik, där den energi och potential som skapas av och i the drop - ett helt dansgolv av kroppar hålls stilla i ackumulerad, andlös förväntan - enbart används till att accelerera den rytm som föregick avbrottet. Som vi har längtat efter varandra, publik och aktörer, bring it on bring it on, tjugosju produktioner i pipeline, evenemangsbiljetten är årets julklapp, bring it on!

Mer intressant då kanske att ta tillfället i akt och även framledes använda stödåtgärder och nyvaknad förståelse för kulturfältets behov av långsiktighet och hållbara organisationsformer till fortsatt reflektion och inre utvecklingsarbete. Men även reflektionen har ju naturligtvis en gräns, och personligen kan jag uppleva vissa utmattningssymptom när den praktik över vilken jag reflekterar successivt byter plats med reflektionen själv. Sett ur det perspektivet är accelerationens slutstation möjligtvis inte en manisk produktionstakt, utan snarare en horisontlös inre cirkulation av reflektion och diskurs som aldrig når en offentlighet.

I anslutning till det tänker jag avslutningsvis att scenkonstfältets yrvakna intresse för digitaliseringens olika möjligheter innebär en uppenbar risk att vi förstärker och cementerar en av teaterns mest seglivade myter, nämligen att teaterns mediaspecificitet utgörs av att skådespelarna framför föreställningen live, en performativitet som digitaliseringen med olika medel försöker fånga och återge. Som jag ser det bygger detta på en felaktig grundpremiss. Teaterns grundläggande handling ligger, som ordet antyder, i att vi som betraktar något är närvarande tillsammans (teatron - platsen där vi betraktar). Det är som publik vi samlas live, som vi tillsammans utsätts för verkets rytm och sensibilitet, och därmed blir synliga i en offentlighet (jfr engelskans mer dubbelbottnade public). Att basera scenkonstens digitalisering på olika tekniska lösningar för att transportera den performativa händelsen in i vardagsrummets privata sfär innebär därför ett steg i en lika felaktig som ödesdiger riktning.